Remiss-kommentarer, andra remissomgången (2010).
Vi utgår väsentligen från ”Samrådsredogörelse – Gemensam översiktsplan för Linköping och Norrköping” och vill kommentera dialogen mellan remissinstanser och kommunens handläggare.
Låt oss börja med en (sann) Norge-historia, från TVnyheterna den 11 jan 2010: Under år 2010 beräknas Norges BNP passera den Svenska. Detta trots att norska befolkningen bara är knappt hälften av den svenska. Detta förklarar vissa norrmän med att ”Norrmännen är mycket duktigare än Svenskarna”.
Den som tänker lite djupare än rent ytligt, förstår säkert att det inte är duktigheten det kommer an på, utan tillgången till billig energi, i form av den norska oljan. Det är den verkliga orsaken. Det är mycket viktigt att förstå att möjligheterna till expansion är helt avhängigt av tillgången till billig energi – som ofta handlar om olja.
Ett annat mycket vanligt misstag vi människor gör, är att förutsätta att framtiden kommer att bli en direkt förlängning av vägen fram till nuet. Linjär extrapolation kallar matematiker det. Det är lika dumt som att köra bil, genom att enbart titta i backspegeln. Risken för att oväntade saker dyker upp är uppenbar, och det är inget ansvarsfullt sätt att handskas med vår tillvaro.
Samrådshandlingen är ett glädjande exempel på en demokratisk öppenhet och vilja till dialog med medborgarna. Samtidigt finns i den stadsplanering för regionen Norrköping/Linköping som lagts fram finns tendenser till att tillämpa det senare – man kör genom att titta i backspegeln. Tillämpar man den metoden kommer det att få avgörande konsekvenser på effekten av vilka satsningar som man avser ska ske. Vi upplever i samrådshandlingen att SNF är den grupp som bäst ger uttryck för den åsikt vi själva företräder – Att samhället måste förberedas för en genomgripande omställning (eng ”Transition Town”).
I samrådshandlingen är det tydligt att man på en mängd sätt täcker in miljö-skäl i hur vi tänker oss framtiden och den positiva bild som förmedlas är påtaglig. Det är bra. Däremot finns litet eller mycket liten medvetenhet om den snara energibrist som kommer att råda globalt på vår planet, och som givetvis sätter ramarna även för denna satsning. Det är allvarligt.
Energi med dagens pris är en förutsättning för det mesta i vårt samhälle – och speciellt är vårt intresse nu, sambandet mellan transporter och mat. Matens beroende av energi har avgörande betydelse för i vad mån vår befolkning har tillgång till denna basala nödvändighet för allas vår överlevnad. Samtidigt vet ”gemene man” att oljan kommer att börja sina inom inte alltför lång tid, men av olika skäl låter man bli att titta närmare på detta faktum. Förklaringar kan vara: ”Det sker inte under min livstid”, eller ”Det kommer säkert att utvecklas nya energiformer”, eller ”Man upptäcker ju nya oljefält hela tiden”, osv.
Ingen av dessa undanflykter visar sig vid närmare granskning motsvara våra förväntningar. Det har undersökts av en mängd aktörer, i Sverige (t.ex. Kjell Aleklett, prof. i Uppsala) och internationellt (t.ex. Carbon Institute, Calif USA). Dessa auktoriteter beskriver en helt annan bild än den som är gängse och som förmedlas av massmedia. De talar istället om att global energibrist är nära förestående, att den med all sannolikhet kommer att inträffa under vår livstid, och att konsekvenserna för samhället kommer att bli förödande. I en release från Naturvårdsverket den 11 nov 2009, påpekades att IEA (FN’s internationella energiorgan), sade just detta och att det kommer att ske inom kort, bl.a. pga den explosiva utvecklingen i Kina och Indien.
Det som är mest slående med dessa båda bilder av verkligheten är deras diametrala motsats och att den senare bilden där oljan sinar, inte förmedlas till allmänheten. Samtliga politiska partier ställer sig däremot bakom det enda nu rådande synsättet ”fortsatt och ökande tillväxt” som den väg vi skall möta framtiden. Att det finns ett samband med de allt mer påtagliga miljöproblemen, tycks ännu inte ha slagit igenom. Som ett resultat sker heller inga åtgärder för att mildra effekten av denna radikala samhällsförändring som kommer att krävas om mänskligheten skall överleva på sikt.
Samhället har hela sitt fokus på växthuseffekten, främst initierat av Al Gore’s film ”En obekväm sanning”. När denna kom öppnades plötsligt ögonen för de flesta om sambandet fossilbränsleförbrukning/uppvärmning. Som ett resultat finns det med, i Samrådshandlingen och i andra politiska skrifter, ett uttalat hänsynstagande till ”miljöproblemet”, därför att det förväntas av de politiskt valda, att så ska ske. I första hand är det då frågan om att minimera utsläpp av CO2 med tanke på det globala klimatet.
Men ännu finns hos allmänheten och de politiska skikten en omedvetenhet kring den kommande energibristen. I en av samrådshandlingarna står det visserligen på sidan 47: ”Oljepriset kommer sannolikt att stiga med 1-3 gånger dagens bränslepriser”. Man arbetar sedan med olika scenarios för det framtida samhället: Dagens trend/ Litet trendbrott/ Stort trendbrott, detta utifrån förändrade CO2-utsläpp. Man tänker sig att de fossila bränslena succesivt skall ersättas av biobränslen och el. Därmed skulle CO2 problemet, om än inte lösas, så åtminstone hejdas. Att biobränslena på inget sätt kan ersätta dagens fossilbränslen, vad gäller mängden, är det ingen som nämner. (För en djupare diskussion, se www.perma.se).
Inom grupper där vi är aktiva (se t.ex. www.exergiakademin.se) finns ett helt annat samhällscenario skisserat, som förutom växthuseffekten även tar hänsyn till alla de miljöproblem vi står inför, där växthuseffekten är ett av kanske tio liknande (Prof Johan Rockström, SU). Alla har sin grund i människans drift efter välstånd och överkonsumtion, som medför växande problem, och som man sen försöker hantera var för sig. ”Lösningar” kan aldrig åstadkommas, om vi inte inser sambandet med det grundläggande problemet, som är vår livsstil och alla dessa uppväxande problem, som måste hanteras i ett helhetsperspektiv.
Politiska beslut ses ofta som att man politiskt vill tillhandahålla lösningar på allmänhetens svårigheter, inte primärt att påverka allmänhetens beteende. Ett tydligt exempel på denna brist på helhetssyn är den nyligen beslutade mångmiljard-satsningen på ”Förbifart Stockholm”. Eftersom Stockholms trafikproblem med biltrafiken. vuxit över alla bräddar, beslutar man om en gigantisk satsning på större trafikleder och ökad kapacitet för privatbilismen. Detta utan synbarlig kunskap om den analkande energibrist som med säkerhet är på väg att inträffa. Man ser inte att problemet har sin grund i den ohämmade tillväxten av privatbilismen. Politikernas roll anses ju vara att ”lösa” allmänhetens akuta problem, inte att försöka påverka beteendet. Detta är därmed ett struktur-problem för vårt samhälle.
I Linköping/Norrköping-regionen har det under lång tid bl.a. handlat om satsningar för att öka kapaciteten för stambanan Stockholm/Göteborg via Östgötaregionen. Detta därför att det är här man väntar sig den största trafikökningen. Med linjär extrapolation av nuläget, blir det ju slutsatsen. Den allmänna trenden är urbanisering, att folk flyttar från landsbygden till städerna, och att städerna ökar i storlek, en utveckling man tänker sig gynnsam för landet och dess befolkning. Därmed ökar också resandet i form av pendlande till jobben, både privat och kollektivt och med ökade kontaktytor i dessa allt större städer. Då blir resandet som en form av önskvärd konsumtion. Men allt förutsätter tillgång till billig energi, främst i form av olja. Det är det rådande underförstådda synsättet som inte får ifrågasättas. Och ökad konsumtion, anses föra samhället framåt. Välståndet definieras som takten med vilken vi förbrukar dessa ändliga resurser.
I den alternativa bild till framtiden, som antyds ovan, är istället utvecklingen den motsatta: Den allt avgörande faktorn för oss människor, är inte tillgång till resor, utan tillgången till mat. Vi vet att produktionen av mat sväljer enorma mängder energi, bl.a. i form av konstgödning i det högt mekaniserade och industriellt drivna jordbruket. Detta innebär en sårbarhet, som kommer att visa sig först när energipriset stiger i höjden. Vi kommer inte längre ha råd att frakta matvaror över stora avstånd som idag. Vi kommer inte ha råd att köpa tomater året om, odlade i uppvärmda växthus. Vi kommer inte ha råd att basera en så stor del av matutbudet på kött, eftersom det är c:a 10 ggr mer energiintensivt än att odla grönsaker. Vi kommer att behöva ompröva en mängd faktorer som vi idag anser som självklara kring hur maten hamnar på våra bord. Framför allt kommer en framtida av-mekanisering av jordbruket att innebära att en större andel människor blir engagerade i den närodlade matens framställning. Därmed blir trenden den motsatta till idag: Istället för urbanisering - stadsförtätning, kommer stora städer att upplevas som en akilleshäl (med en form av kärlkramp), och en utflyttning till landet måste ske för att man skall hamna närmare den livsnödvändiga maten. Östgötalänken kommer inte längre att vara det eftersträvansvärda, utan transportförbindelser ”på tvärs” i likhet med hur järnvägsnätet såg ut på 1950-talet. Dessa kommer att behövas för att ersätta den massiva långtradartrafik vi fått på senare år, och som baseras på billig diesel. Järnvägsnätet blir basen för logistiken i landet i likhet med vårt eget blodomlopp som skall försörja hela befolkningen, inte bara storstadsregionerna.
Sammanfattningsvis anser vi alltså:
• Att denna realitet kring förestående energiknapphet, börjar kunskapsmässigt förmedlas till allmänheten.
• Att åkermarken är vår dyrbaraste resurs, som inte får bebyggas, eller förstöras av andra infrastruktursatsningar.
• Att länets trafikstrategi skall sörja för planering och ombyggnad för en minskande fordonstrafik
• Att transportnätet byggs ut till glesbygd, speciellt riktat mot odlingsmarker.
• Att politiska insatser görs för att minska resandet, i form av förändringar av arbetslivet och upplysningsverksamhet kring hur ett samhälle med minskat resande kan vara organiserat.
För Omställning_Linköping 100205
Olov Fahlander, Tekn Dr